Stenungsund (Steinungum 1388) Från ”Stenung”, namn på ett i terrängen markant berg; ”stenkullen vid sundet”. Stenungsundsborna förblev under hela 1800-talet - trots kustläge och utmärkta hamnmöjligheter – bönder och handelsmän. Ännu 1886 var postadressen fortfarande ”Kungälv”, för att via Stenung slutligen tre år senare bli Stenungsund. Under den tid Kungälv var ortens poststation brukade prästerna hjälpa till med brevutdelningen - efter predikan kungjordes att brev till patron Y och lantbrukare X fanns att avhämta i sakristian mot 3 öres lösen.
Med skärgårdsbåtarnas ankomst inleddes den stora förändringen och i början av 1900-talet hade ångbåtsbryggan blivit samhällets viktigaste tillgång; man hade nu upptäckt omvärlden och tjänade goda pengar på leveranser till Göteborg. Med Bohuslänska Kustens och Marstrandsbolagets ångare anlände även sommargästerna, varmed samhällets första storhetstid inleddes. Dessa – främst familjer ur Göteborgs societet – slog sig ner i jättelika villor på Stenungsön, med samhällets invånare som leverantörer eller tjänstefolk.
Vid ångbåtsbryggan och järnvägsstationen möttes de anländande av segelsömmaren och stadsbudet Rasmus Wallin: ”Vill I ha bört, så kan je å mina pôjkar bära”.Och vid handelsmännen Rehnbergs och Sandbergs långa träbryggor lade öborna till med sina eleganta mahognybåtar för att handla.
Sveriges industriella frammarsch gick länge Stenungsund helt förbi och när de traditionella landsbygdsnäringarna började svika inleddes också bygdens avfolkning – på 1950-talet konstaterades att länets värsta avfolkningsområden var norra Bohuslän och Stenungsundstrakten. Landshövdingen Per Nyström blev drivande kraft i att vända denna utveckling, dels placerades bron över till Tjörn-Orust här istället för vid Svanesund, dels förlades det planerade ångkraftverket hit. Bron liksom den första kraftverksetappen stod klara 1960, och det var kraftverkets oljehamn, som länge var Sveriges djupaste, som bäddade för Stenungsunds industriella framtid.
Att Sveriges första krackeranläggning för petrokemibaserad industri förlades hit – i hård konkurrrens med bl a Malmö – var nämligen till stor del beroende på att djuphamnen var byggd för att kunna ta emot upp till 60.000 ton stora oljetankers. Bidragande faktorer var kommunens förutseende att försäkra sig om lämplig mark, att farleden var isfri året runt och att tillgången på råvatten var god.
Den 4 november 1959 hissade Stenungsundsborna flaggorna i topp, sedan man fått officiell bekräftelse på att Esso, Modo Kemi (Berol), Kema Nord och den amerikanske kemijätten Union Carbid enats om att placera krackern här. Även företagen Unifoss och Norsk Hydro är numer representerade med stora anläggningar. Under de första decennierna angreps industrin ofta av media och miljövänner för sina utsläpp, men successivt hårdare krav från myndigheterna resulterade i allt effektivare reningsanläggningar, och vattenmiljön anses idag i stort sett återställd. Från år 2010 har folkmängden uppgått till runt 24.000 personer.
Mitt bland petrokemianläggningar och dess slingernät av vägar ligger en gård inklämd , den enda
återstoden av gamla Stenungs by. Alla övriga gårdar blev 1830 utflyttade till nya skiften, endast de ståtliga tvåvånings mangårdsbyggnaderna från 1700-talet, Stenungs Västergårdar, blev kvar. Den idag enda kvarvarande, Mariagården, ägs av kommunen och är byggnadsminneförklarad.
I mitten av augusti arrangerar Stenungsunds Segelsällskap årligen ”Tjörn Runt”, en av världens största kappseglingar, med som mest över 1 000 deltagande båtar. Första officiella startfältet släpptes iväg från Askeröfjorden 1964, och under de första åren var det vid Ångbåtsbryggan i Stenungsund som målskottet gick. Men med ökande deltagarantal blev sluttampens genomsegling av Skopesund allt mer kaotisk, varför målgången flyttades till Stigfjorden. De senaste åren har banan i stället seglats motsols, alltså med start i Stigfjorden och målgång på Askeröfjorden.