En av gruppens holmar, Blyssingsholmen, har lånat namn från verbet ”blyssa”, en äldre form av blossa. På västra delen av ön finns en bergsformation, där skörbrända stenväggar vittnar om att här har eldats. Genom sitt läge har elden kunnat avgränsas på tre sidor, så att ljuset endast varit synligt i en sektor från syd till väst. Platsen anses ha varit en s k falsk fyr, avsedd att leda skeppen i kvav för åtföljande plundring.
Lotstjänsten på Altarholmen har anor som sträcker sig bakåt till början av 1800-talet, men först 1876 fick stationen bemanning året runt. På Altarholmens topp, bredvid det vita kumlet, leder cementerade trappsteg upp till den ej längre existerande utkiken. I sundet mellan Altarholmen och Klädesskär låg lotsbåten förtöjd, vågbrytaren som förband de båda holmarna är idag delvis raserad.
Såväl bostadshusens som det lilla skolhusets grunder står kvar, så även källaren med sina höga murar. På ängsplätten innanför husresterna ligger vattenkällan, inramad av en huggen stenring. Som mest bodde här fem familjer, flera mycket barnrika, ocvh ända upp till nio personer kunde få tränga ihop sig i en liten enrummare. Det minimala golvutrymmet till trots stod ofta en vävstol placerad inne i bostaden – vadmalskläderna vävde och sydde man själv. I slutet av 1800-talet uppgick befolkningen som mest till 40 personer, men vanligen var man ett tjugotal.Skolan var en s k ambulerande mindre folkskola, och lärarinnan tjänstgjorde tre månader i taget på tre olika lotsplatser.
När fraktfarten ställde om från segel till motor, samtidigt som tonnaget blev allt större, blev det också allt färre som behövde anlita lots. Konkurrensen mellan lotsplatserna ökade och för att försäkra sig om uppdrag, tävlade lotsarna om att uppsöka fartygen allt längre ut till sjöss. För Grönskärens del var det färdiglotsat 1903. Bostadshusen revs då och fraktades bort, för att två år senare uppföras på ett annat ensligt ställe, Tistlarnas fyrplats.
