18. Gallungarna/Gollungarna

18. Gallungarna/Gollungarna har troligen ursprungligen hetat Gallungeskären – på bohuslänska är gallunge detsamma som havstrutunge. Enligt en annan teori skall namnet vara härlett från bohuslänskans ”gall”, dvs steril, ofruktsam.

Den fyrmastade barken ”Skiringsal”, döpt efter den vikingatida handelsplatsen vid Sandefjord, förliste här 1874 på sin första resa, då den under en svår storm gick på vid Gallungarna. Kaptenen försvann i djupet och kunde inte återfinnas, och hans hustru blev allt mer förtvivlad över att inte ens kunna ge honom en kristlig begravning.

Johannes Berntsson på Herrön drömde då en natt, att han rott ut för att fiska och låtit draggen gå vid Gallungarna. Några dagar senare följde han sin dröm i spåren – och si, knappt hade han slängt draggen i sjön förrän den drunknade kaptenen flöt upp till ytan. När det så småningom blev auktion på vrakgodset, ropade folket på gården Ramneren in ett spelbord, som stått i kaptenens hytt.

Var gång det därefter drog ihop sig till oväder, liknande det som fått ”Skiringsal” att gå i kvav, fick familjen höra en kort, skarp smäll från spelbordet, som om någon tagit upp en kortlek och slängt den i bordet.

Strax väst om Gallungarna ligger Tärnskär, där fiskargrabben Bernt Mathiasson fann ett guldmynt när han lekte vid skärets strandkant (pappan låg utanför och fiskade). Myntet kom med tiden Kungliga Myntkabinettet tillhanda, där man konstaterade, att det rörde sig om en spansk gulddublon från Ferdinand och Isabellas tid.

Som bekant var det dessa regenter som 1588 lät sända ut ”den oövervinneliga armadan”, vilken upplöstes på Nordsjön efter att den först till stora delar slagits sönder och samman av den engelska flottan , och därefter drabbats av orkan. Åtskilliga gick i kvav vid den norska kusten, några troligen även vid bohuskusten. Kanske ett av dem just här?