Ön är ett Bohuslän i koncentrat: ut mot havet sträcker sig det sedvanliga skrovliga urberget under ödsliga bergshöjder, medan östersluttningarna prunkar av lummiga lövskogsdungar. Här ligger också de gammaldags jordbruken i ett småskaligt landskap, som ännu hålles öppet. Om gårdarnas namn ger den gamla Lyröramsan besked: Bot, Bäckevik och Bö – Äng, Låssbo och Rö. På ön finns flera gravrösen från bronsåldern och vid gården Bot ligger en stenåldersgravplats.
Fisket var i forna dagar av stor betydelse för Lyrö och i det sedan länge avsomnade fiskeläget Lyre leje slog sig strandsittare ner redan i början av 1600-talet. Under 1700-talets stora sillperiod låg här tre trankokerier och spred väldofter över ön, och ytterligare ett höll hus i Manneviken, på öns sydvästsida.
Kvarnen vid Bö gård uppfördes 1896 och var verksam fram till 1950-talet. Den blev därefter omhändertagen och ompysslad av hembygdsföreningen såsom varande enda resterande kvarn på detta kustavsnitt. Vid Bö låg förr ett skeppsbyggeri, bäst känt för sina välseglande stora skonare.
Ännu i slutet av 1800-talet bodde över 200 personer på Lyrö, innan det som många andra kustsamhällen började avfolkas.Men som en av de få lyckades Lyrö vända avfolkningstrenden och från och med 1980-talet visar befolkningsiffrorna t o m på en viss ökning. Numera pendlar många fast bosatta till arbeten i Stenungsund eller Uddevalla. Roddfärjorna var förr enda förbindelse med fastlandet vare sig det gällde folk, fä, sjuktransporter eller leveranser till mejeriet. När bilfärjan invigdes 1952 var det sålunda mången lättnadens suck som drogs här ute på Lyrön.
Vid Lyresund har man yxat till båtar allt sedan vikingatid - Thorberg Stavhugg i Lyresund räknades då länge som den skickligaste i sitt slag. Äldsta kända uppgift om båtbyggeriverksamheten på Orust stammar från 1253, då kung Haakon Haakonson lät bygga sig ett skepp på platsen ”Rafnshollt”, vilket anses vara just Ramshult här i Lyresund.
På 1880-talet låg vid Vasseröd Abrahamssons båtvarv med tre slipar, samt längst ut på Holmudden ytterligare ett varv, etablerat 1909 av Anders Samuelsson. Båda var de i stort sett specialiserade på att hålla de gamla engelska kuttrarna vid liv genom reparationer och förbyggnad. Samuelssons båda söner Sven och Gunnar övertog sedermera rörelsen, som de drev fram till nedläggningen 1970. Bland de på Bassholmen bevarade allmogebåtarna finns även en 16 fots snipa från Samuelssons, byggd här 1917 för att användas till sjöfågeljakt och fiske.
