Åstol (Ostol 1673) Namner är av dunkelt ursprung, ev. stammar senare ledet från fornvästnordiskans ”hôll”, dvs brant backe. Den 600 x 400 m stora klippön ägdes från 1700-talets mitt av Dyröbor – av dessa en gång inköpt för 14 riksdaler – och användes ursprungligen bara till fårbete. Men jordbrukets försämrade inkomstmöjligheter på Dyrön fick några av invånarna att omkring 1800 flytta hit, för att i stället pröva på fiske som näring. Det skulle dröja ända till 1921 innan ägarbanden med Dyrön slutligen slets – åstolborna friköpte då ön för 17 500 kronor. Tidigare arrende hade legat på fem öre/kvm och år.
Redan i mitten av 1800-talet – här bodde då ca 150 människor – noterade Bohusläns historieskrivare Axel E. Holmberg ”att Åstolborna gjort sig kända som de ordentligaste av Tjörns fiskare”. Och säkerligen levde man i Herrans tukt och förmaning – Elim/Pingstkyrkan blev i sinom tid, vid sidan av fisket, gemensam nämnare för praktiskt taget samtliga åstolbor. Att man noga aktade på Guds bud framgår av ett brev från Klädesholmens uppsyningsman till kronolänsmannen Johan Nordström i Hoga: Från Åstol har blivit av sillvadordningsman frågat, vad plikt det är för de vadfiskare som ror ut midt på Söndagen för att kasta vad, och han anhåller att få se någon förordning därom”.
Åstols historia är huvudsakligen sillens historia – när den drar bort tynar också samhället. Kring förra sekelskiftet är det emellertid bankfisket som dominerar, år 1902 kan man räkna in sex bankfartyg i hamnen. Åstolborna har alltid legat långt framme, när det gällt att modernisera fisket; deras båtar blev allt större, motorerna och utrustningen allt modernare. På 1930-talet utgjordes flottan av ett tjugotal 60-fots båtar; man trålade då efter sill på Nordsjön och låg ute från slutet av februari till oktober, enda avbrott var ett 14 dagars hembesök kring midsommar. Under andra världskriget kom 70-fotstrålarna och möjliggjorde fiske året runt. På somrarna trålade man på Fladen, på vintrarna i Halsebukten.
År 1961 var några åstolbor i Holland och hämtade hem den första stålbåten på 94 fot och 640 hästkrafter. Det var bara början. Den ena stora ”järnaren” efter den andra mullrade under de påföljande åren in genom hamninloppet. Men mot slutet av decenniet drabbades även Åstol av den svenska fiskekrisen och båtarna fick säljas ut en efter en, till reapriser. Av den tidigare stolta flottan på sexton stålbåtar i miljonklassen återstod i slutet av 1970-talet ett fåtal och till sist en enda, ”Stjärnfors II”.
En bit in på nästa deccenium låg endast den träbyggda 80-fotaren ”Brattvåg” kvar i hamnen.
I sin reseguide över Bohuslän från 1950-talet gjorde Svenska Turistförening en komprimerad sammanfattning av Åstols begivenheter: "Ingen industri, ingen jord, inga turister”. Nej, främlingar och sommargäster var länge inte särskilt populära på ön, ”vi klarar oss bra utan dom”, var den allmänna inställningen.
Men med fiskefrisen fick ”di utsocknes” chansen att få in en fot på ön, och sedan 1970-talet har allt fler av husen övertagits av sommargäster.
Det sägs att Pär Lagerkvist blickat ut över Åstol när han satte dessa rader på pränt:
”Nu vilar ön med tända ljus
som en dröm på havets yta.
Ett människohem av klippor och hus
som tryggt på djupet kan flyta”.
Längs Tjörn är StSS skärgårdsguide från start till mål med fakta och skrönor om 60 öar, orter och skär. Hämtade ur boken ”Längs kusten i Bohuslän”och redigerade för Tjörn runt av bokens författare Ted Knapp - följ med på en fördjupad upplevelse av Tjörn runt här nedan!
