I viken Östra Leran på sydsidan av ön påträffades 1981 resterna av en stor hansakogg, som förlist här någon gång på 1200-talet. Man tror att den sökt sig in hit under något oväder, men på grund av bristande lokalkännedom grundstött och sjunkit i inloppet. Tack vare dyns konserverande effekt hade såväl den 12 meter långa kölen, som delar av spanten och de breda bordläggningsplankorna skyddats från skeppsmaskens härjningar, och fynden blev snabbt förda till Vasamuséet i Stockholm för konservering.
I tidiga sjöböcker rekommenderades det smala hålet mellan Ängsskären och Slånbärsholmen som nödhamn, dock, påpekades det, ”kräves någon förtrogenhet med kusten”. Säkerligen är det fler än denna hansakogg som för sent insett, att förtrogenheten inte varit helt tillfredställande.
På Mollöns topp ligger två stora rösen, som sedan långeliga tider utnyttjats som sjömärken.
Bland annat nämner Johan Oedman i en 1700-talsskrift dessa ”märkeliga stora vetar, vid vilka i hårda hälleberget kompasstreck äro inhuggna”. Kompasstrecken kan fortfarande skönjas. Mitt på ön ligger en av stenar inhägnad begravningsplats, kolerakyrkogården kallad, eftersom gravarna satts i samband med det svåra farsotsåret 1834, som enbart i Mollösund krävde 77 dödsoffer. Snarare, säger emellertid fackmännen, rör det sig om ännu en av de utefter kusten vanliga samlingen av ”döingegravar”, där omkomna och ilandflutna sjömän grävts ner.Några av de väldiga träställningarna, i vilka de upphängda långorna genom vind och sol fick den rätta gulnyanserade tonen, står fortfarande kvar på Mollön. Varför det blev just till Mollösund och Skärhamn, som lutfiskberedningen alltmer koncentrerades, anses till viss del berott på det för torkningen idealiska klimatet, men främst på traditionens starka band.
