Under asarnas tid, sägs det, levde här en jätte som länge önskat besöka sin bror i Marstrand, men aldrig lyckats få tag på en båt stor nog att bära honom. En dag slog honom tanken – varför inte en bro? Sagt och gjort; i ett huj hade han huggt ner öns alla träd och med dessa som virke hade han snart byggt sig över till Marstrand.
Men medan de två bröderna slog runt på den gästfria ön raserades bygget av en häftig storm – hur i Frejas namn skulle han nu komma hem? Det får bli en ny bro, tänke han, men en rejälare, i sten. Det ena stenblocket efter det andra for snart iväg över fjorden, men då hans sikte var dåligt hamnade alla på tok för långt ut och bildade vad vi idag kallar Pater Nosterskären.
Men med nästa handfull siktade han bättre, snart låg fjordens öar på sin rätta plats och han kunde börja stega över. Vid sitt sista gigantiska kliv från Åstol över till hemön tog han emellertid i så kraftigt , att fotavtrycket än idag är synligt i berget, och när han landade på skäret strax söder om Tjörnekalv slant han så illa, att han med huvudet före rände rätt in i berget och omkom.
Utrustad med goda ögon och en smula fantasi, kan man fortfarande urskilja hans väldiga ögonbryn, panna,mun, haka och, inte minst, hans jättelika näsa