Under 1700-talet bodde på Dyrön, sägs det, en spelman som städse och jämt klagade över sin hårda lott.
En afton kom han i samspråk med en liten grå gubbe och anförtrodde denne, att slapp han bara svält och umbäranden under sin livstid , fick det därefter bära hän hur det ville, om så till själva helvetet. Och vem stod där då plötsligt med ett lockande anbud om inte Skam själv.
Gick spelemannen med på att överlämna sin själ efter tio år, skulle han omgående begåvas med en ficka, i vilken pengar aldrig skulle fattas. Spelmannen fann erbjudandet intressant, men vill ha tiden förlängd till tjugo år. Efter en stunds ackorderande kompromissade de om femton, varefter den Onde som handpeng tog med sig ett hårstrå från spelmannens huvud.
Spelmannen rumlade snart om i sus och dus, söp, svirade och spelade kort i vilda sällars lag, natt som dag, juldag som långfredag. Men plötsligt hade de femton åren runnit undan och det blev dags för den Onde att kvittera ut sin egendom. I sin förskräckelse grep spelmannen då sin fiol för att spela en psalm – men han hade glömt hur melodin löd, och rätt som det var han glidit över till en av sina vanliga vilda låtar.
Den Onde fick honom då genast i sin makt, grep honom i håret och for rakt över sjön, in i berget på Tjörnsidan. Fiolen ochn stråken slapp emellertid följa med in, eftersom psalmens toner här fortfarande dröjde sig kvar. Därför kan de än i denna dag ses framträda i relief på just den plats där spelmannen en gång försvann in i det s k Fiolberget.
Med tiden tvingades även dyröborna allt mer ägna sig åt fiske för att överleva. Problemet är emellertid att de inte har någon ordentlig hamn, enda någorlunda skyddad tilläggsplats är viken på nordsidan. Men pep det i från väst var man tvungen att gå till sjöss med båtarna, för att de inte skulle bli sönderslagna. En ny, bättre hamn var sålunda högeligen av nöden, men var skaffa pengar till detta? Oscar II ingrep nu i handlingen som Dyröns goda fe och svängde sitt trollspö.
Riksdagen hade nämligen 1898 beslutat att stadsbidag skulle utgå för byggande av fiskehamnar, ända upp till 90 procent av kostnaden kunde man få. Dyröborna var kloka nog att inse, att de i ämbetsverken skulle få svårt att göra sig gällande bland alla större och mer betydande fiskesamhällen, som också var ute efter nya eller förbättrade hamnar, varför man stället tog båten över till Marstrand för att uppvakta Oscar II med sin propå.
Han utlovade sitt stöd och tack vare de kungliga insatserna blev Dyrön rent av det första av alla fiskarsamhällen, som fick en statsfinansierad hamn. Kungen invigde förstås själv och skrev samtidigt på lämplig berghäll ”Oscar 6/9 1902”. På öns sydsida fick man 1944 ytterligare en rymlig fiskehamn, där på sin tid ett antal stora ståltrålare – eller ”järnare” som bohusläningen säger – trängdes, men den tiden är idag ett minne blott.
