38. Pater Nosterskären

Sedan urminnes tider har de uppemot tvåhundra skären och grundklackarna betraktats som ett av västkustens farligaste områden, och med forna tiders otillräckliga navigationsinstrument var det för ett skepp bara allt för lätt att föras hit av den kraftiga ostliga strömsättningen från Skagen, som träffar den svenska kusten just i höjd med Pater Noster och vid hård sydvästlig vind kan uppgå till 4-5 knop.

I storm, mörker eller dimma var det därför inte ovanligt att en befälhavare till sin förskräckelse plötsligt fick se sig omgiven av brytande skär, varifrån chansen att ta sig ut igen var minimal. Många historiker anser att sjömännens sed att bedja en bön vid passerandet av den farliga arkipelagen givit upphov till namnet Pater Noster, andra menar emellertid , att det är skärens likhet med ett radband – Pater Noster band – som ligger bakom.

Namnet ”Pater Noster” var emellertid redan under 1500-talet känt inom den internationella sjöfarten – och detta långt innan namnet börjat uppenbara sig i inhemska skrifter. I skildringar från den tidens sjöresor kan man också läsa om ”den goda seden ombord”, vilkern bl a föreskrev böners bedjande vid olika tillfällen. Bönen ”Pater Noster” samt ”det goda ordet”, en annan internationell böneramsa, inledde och avslutade alltid en dag till sjöss. Bönen levde kvar långt efter den katolska tiden och utvecklades med tiden till en magisk ramsa, som inte bara lästes när man var i trångmål, utan även för avvärja olyckor.

I sin bok ”Hemma vid havet” påtalar författaren Claes Krantz förekomsten av andra farliga grundområden, som också döpts till Pater Noster, och ger exempel från flera världsdelar.

Fyrholmens egentliga namn är Hamneskär, men har sällan kallats något annat än Pater Noster. Redan i tidigt 1700-tal lät Lotsverket undersöka möjligheten att uppföra en fyrplats någonstans på de lömska skären, men sakkunniga förklarade hela långa raden för obeboeliga.

När en fyr äntligen realiserades 1781 blev det sålunda inte här den placerades, utan på toppen av Carlstens fästning. Sjöfararna var dock fortfarande missnöjda; fyren var för högt placerad, den försvann i busväder och dimma, den förväxlades med någon stjärna etc. Men innan klagomålen fått effekt dröjde det ett bra tag, och först 1868 kom Hamneskärsfyren på plats, en ståtlig ”Heidenstammare”i röd fackverkskonstruktion, tidstypiskt utsmyckad med ornamenterade järnkonsoler och lejonhuvuden i brons. När dess ljuskägla i november samma år började sina svep runt horisonten släcktes den s k ”Carlstens lampa” för gott. Fyren automatiserades 1964, varvid personalen lämnade holmen.

Krav på en ny fyr, lämpligare placerad för angöringen av Marstand, började emellertid snart ställas, något som resulterade i uppförandet av kasunfyren Hätteberget 1974. Men när den gamla Heidenstammaren skulle släckas vägrade den i vändningarna och satte envist igång sitt reservkraftverk. Varje försök till fjärrstyrning misslyckades och till slut måste en tekniker sändas över i helikopter för att få den att avbryta sin långa och trogna vakttjänst.

Efter nedläggningen bildade heidenstammarens supportrar föreningen ”Rädda Pater Noster”, som utförde den första renoveringen 1979, bekostad av AMS. När den 2002 monterades ned för översyn, visade den sig vara i så dåligt skick att praktiskt taget hela fackverket måste bytas ut. Efter renovering och montering på Arendals varv återkom fyren till Hamneskär i juli 2007, och i september samma år började den åter sprida sitt sken över fjorden.