Stenungsön (Staeinung öy 1389) ingick i det s k Aschebergska Steningögodset, som omfattade Stenung 3 gårdar, Askerön 4 gårdar och Steningö ½ gård, vilket fältmarskalken Rutger von Ascheberg erhållit som förläning när Bohuslän införlivades med Sverige 1658.
Det Aschebergska jaktslottet – Slottet – låg kvar fram till 1890-talet, då kapten Österberg på samma plats lät uppföra en villa, som fick behålla det gamla namnet. Stenungsön har haft en rad olika ägare, bl a var den i över ett sekel i familjen Kihlmans ägo, från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet.
Under sillperioderna har ön haft sin beskärda del av skärgårdsverk, ett låg vid stenkajen, och kallades Bryggtrankokeriet, och ett norr om den gamla träbryggan, där även ett sillsalteri var beläget. 1795 bodde 23 personer på ön. Norr om gamla stenbryggan låg då även ett båtvarv.
I slutet av 1800-talet blev Stenungsön ett fashionabelt sommarparadis för Göteborgs borgarsocietet, den ena jätttelika villan efter den andra reste sig nu snabbt utefter stränderna. På 1870-talet fick man restaurang och societetssalong, och det s k Badbolaget bildades, som styrde och ställde över det mesta som hände på ön. Och i restaurangen härskade källarmästarinnan Augusta Rehnberg, vars i sju socknar världsberömda pyttipanna lockade folk i stora skaror till borden. Och på andra sidan sundet hade brodern Joakim Rehnberg etablerat sin specerihandel, med den berömda långa träbryggan utanför.
Tjänstefolk var lätt att få tag på från andra sidan sundet, av bönderna kunde man beställa trädgårdsjord som kostade 1 krona per lass, medan andra kom roende med smör, grädde, ägg och kycklingar. Och nere vid bryggorna erbjöd tjörnfiskarna sina fångster. I öns parker och trädgårdar skymtades trädgårdsarbetarna, krattande och pujtsande för att hålla planteringarna i ordning, och i sundet rodde vattumannen ivrigt fram och tillbaka för att förse ön med dricksvatten.
Persontransporterna över sundet upprätthölls med roddfärjor, vars roddare i öns skrönor växt till mytiska gestalter med övernaturliga krafter: Ro-Hans, Ström, Kalle och allt vad de hetat. Den förste i skaran, Ro-Hans, tog fem öre per person för överfarten, men av intäkten fick han lämna ifrån sig hälften till Badbolaget, som innehade färjerättigheterna.
Många av dåtidens kändisar flockades till ön. Här sågs bl a skalderna Viktor Rydberg och Gunnar (Gluntarne) Wennberg, den förre sägs ha skrivit romanen ”Singoalla” här. Och uppflugna på en hästanspänd kärra brukade operachefen John Forsell och Jussi Björling sjunga duetter med varandra i de ljumma sommarkvällarna.
Forsells originella boning med mossbeklätt tak är idag västsvenskt centrum för baptiströrelsen. Idyllen på Stenungsön levde kvar en bra bit in på 1950-talet – och naturligt nog var det härifrån som det största motståndet mot industrietableringarna på andra sidan sundet kom.
Hotel Stenungsbaden invigdes 1963, men blev året-runt-anläggning först 1968. En trio nya ägare, med Thomas Wallin i spetsen, tog över 1976 och började marknadsföra anläggningen på allvar, fr o m 1986 under namnet ”Stenungsbadens Yacht Club”, samtidigt som en marina kom på plats.
Som ett led i Stenungsbadens PR-verksamhet initierade Wallin en svensk Americas Cup utmaning, och deltog själv med den svenska tolvan ”New Sweden” vid VM i Luleå. En annan av hans seglingssatsningar var entonnaren ”Entertainer”. Initierade vet berätta, att Stenungsbadens kontor under den Wallinska eran ofta var mer befolkad av seglare än av hotellpersonal. Verksamheten kraschade 1994, drevs därefter interimt av av Stadshypotek, tills Nordic Choice Hotels tog över 1999.
En bra idé är att följa med Längs Tjörn i din smartphone, skriv in adressen langstjorn.se
Längs Tjörn är StSS skärgårdsguide från start till mål med fakta
och skrönor om 60 öar, orter och skär.
